Frågor och svar om hållbarhetskriterier

Markkriterierna delas upp på skogsbiomassa och agrobiomassa. Markkriterier för skogsbiomassa syftar till att minimera risken för användning av skogsbiomassa som kommer från ohållbar produktion. Markkriterier ska också säkerställa att kollager och kolsänkor i skogen bibehålls eller förbättras på lång sikt samt säkerställa att naturskydd upprätthålls, se (2 kap. 6–7 §§ lagen om hållbarhetskriterier).

Lagen om hållbarhetskriterier, 2 kap. 6–7 §§, riksdagen

Markkriterierna för agrobiomassa syftar till att skydda mark som har stort värde för den biologiska mångfalden och mark med stora kollager.

Lagen om hållbarhetskriterier, 2 kap. 2–5, 8 §§, riksdagen

Biomassa som kommer från jordbruk eller skogsbruk måste uppfylla markkriterierna. Restprodukter och avfall som uppstår direkt i jord- och skogsbruk ska också uppfylla markkriterierna.

Exempel på råvaror som inte omfattas av markkriterier är biomassa från skötselåtgärder på markkategorierna bebyggelse och övrig mark, såsom park- och trädgårdsskötsel eller röjning av vägkanter. Restprodukter och avfall från industrier som använder biomassa från jord- och skogsbruk behöver inte heller uppfylla markkriterierna.

Med skogsbiomassa avses biomassa som producerats inom skogsbruket, det vill säga på skogsmark. Markkriterier för skogsbiomassa gäller även för restprodukter som direkt har uppkommit inom skogsbruket.

Med agrobiomassa avses biomassa som producerats inom jordbruket, det vill säga på jordbruksmark (åkermark, betesmark eller slåtteräng). Markkriterier för agrobiomassa gäller även för restprodukter som direkt har uppkommit i en jordbruksverksamhet.

Med jordbruksverksamhet menar vi odling av jordbruksprodukter eller verksamhet för att behålla marken som jordbruksmark. Det kan till exempel handla om åtgärder som utförs för att förhindra igenväxning av åkrar eller bibehålla livsmedelsproduktion på åkermark, betesmark eller slåtteräng.

I regelverket finns två olika sätt att visa att markkriterierna för skogsbiomassa är uppfyllda. Om det finns ett nationellt regelverk på plats som säkerställer att markkriterierna uppfylls, blir kravet uppfyllt enligt alternativ A, ibland kallat A-land.

För kriterier där det inte finns ett nationellt regelverk på plats, kan i stället kraven uppfyllas genom att det finns ett förvaltningssystem för ursprungsområdet som säkerställer att kriterierna uppfylls (B-land).

Energimyndigheten tar inga generella beslut angående vilka länder som har lagstiftning på plats som uppfyller kraven för ett A-land, utan detta prövas i varje enskilt fall.

Sverige är ett A-land enligt de hållbarhetskriterier som finns i direktiv 2018:2001 (RED II). Att svensk skogsbiomassa klassas som hållbar innebär att markkriterierna enligt, 2.kap 6–7 §§ HBL, är uppfyllda. Du behöver därmed endast kunna visa att biomassan är från Sverige för att visa att markkriterierna är uppfyllda för skogsbiomassan.

Utredning pågår om Sverige fortfarande ska klassas som A-land enligt de reviderade hållbarhetskriterierna i RED III.

För att verifiera ursprunget på skogsbiomassa behöver aktören kunna verifiera spårbarheten hela vägen tillbaka till första insamlingsplatsen.

Markkriterierna framgår av 2 kap. 2–8 §§ hållbarhetslagen och gäller oavsett var biomassan producerats, se svar på frågorna ovan. Restprodukter omfattas inte av markkriterier, utan enbart av geografisk spårbarhet. Detta gäller så länge råvaran inte kommer från primärproduktion.

Det är vilken typ av mark som biomassan växer på som avgör vilka markkriterier som är tillämpliga, inte själva grödan. Till exempel: om salix eller övriga energigrödor växer på jordbruksmark gäller markkriterierna för agrobiomassa.