Utsläppshandel i EU

Handel med utsläppsrätter är ett av EU:s viktigaste verktyg för att nå åtagandet om minskade utsläpp av växthusgaser. Målet är att skapa en effektiv europeisk marknad för handel med utsläppsrätter med minsta möjliga negativa påverkan på ekonomisk utveckling och sysselsättning inom unionen.

EU:s utsläppshandelssystem inleddes i januari 2005 och omfattar idag cirka 13 000 anläggningar inom industri- och energiproduktion samt flygsektorn. Förutom EU:s 28 medlemsländer så ingår även anläggningar i Norge, Liechtenstein och Island i handelssystemet. 2017 undertecknade EU och Schweiz ett avtal om att länka sina utsläppshandelssystem. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 2020.

Handeln regleras genom ett särskilt direktiv, det så kallade handelsdirektivet, som omfattar alla EU:s medlemsländer och är implementerat i respektive lands nationella lagstiftning.

Handelsdirektivet

Utsläppstaket

Utsläppshandelssystemet är ett s.k. "cap-and-trade"-system och täcker ca 45 procent av den totala volymen av EU:s utsläpp av växthusgaser. Systemet fungerar så att det sätter ett utsläppstak för alla deltagare i systemet. Sedan skapas utsläppsrätter som var för sig medger rätten att släppa ut växthusgaser motsvarande 1 ton koldioxidekvivalenter.

Nivån på taket avgör antalet utsläppsrätter i systemet och är utformat för att minska med 1,74 procent per år under 2013-2020. Mellan 2021-2030 minskar taket med 2,2 procent per år. Den gradvisa minskningen gör det möjligt för företag att sakta anpassa sig för att möta alltmer ambitiösa mål för utsläppsminskningar.

Den totala minskningen av utsläppstaket mellan 2005 och 2020 uppgick till 21 procent.

Koldioxidläckage

Varje år tilldels en del av utsläppsrätterna gratis till vissa deltagare i systemet, till exempel i de sektorer där det finns en risk för så kallat koldioxidläckage. Koldioxidläckage är den term som används för verksamheter som om de skulle behöva betala fullt ut för alla utsläppsrätter som behövdes möjligen skulle flytta sin verksamhet till länder med mindre ambitiösa mål för utsläppsminskningar. Övriga utsläppsrätter i systemet säljs genom auktioner.

Efter varje år måste en verksamhetsutövare som ingår i systemet överlämna en utsläppsrätt för varje ton koldioxidekvivalent de släppt ut under föregående år. Om verksamhetsutövaren inte har tillräckligt många utsläppsrätter måste antingen åtgärder vidtas för att minska utsläppen eller så måste utsläppsrätter införskaffas på marknaden, genom auktion eller från andra deltagare i systemet.

+

Den första och andra handelsperioden

Den första handelsperioden löpte från 2005 till 2007 och betraktades som en pilotfas. Den användes för att testa prisbildning på utsläppsmarknaden och för att upprätta den nödvändiga infrastrukturen för övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp. Taket baserades i stor utsträckning på uppskattningar eftersom det inte fanns tillräckligt tillförlitliga utsläppsdata tillgängliga.

Den andra handelsperioden löpte från 2008 till 2012 och tillät EU:s medlemsstater att uppfylla sina åtaganden under Kyotoprotokollet. EU gjorde genom ändringar i handelsdirektivet 2004 det möjligt för verksamhetsutövare i systemet att till viss del använda internationella reduktionsenheter (CER/ERU) genererade under Kyotoprotokollets flexibla mekanismer (CDM/JI) för att uppfylla sina åtaganden i utsläppshandelssystemet. I den andra handelsperioden mellan 2008-2012 delades över 95 procent av utsläppsrätterna ut gratis till de berörda anläggningarna.

+

Den tredje handelsperioden

Mellan 2013 och 2020 löper den tredje handelsperioden. Luftfartygsoperatörer inkluderas sedan 2012, och från 2013 ingår även några ytterligare sektorer i handelssystemet. Nedan visas alla sektorer som ingår i den tredje handelsperioden.

  • förbränningsanläggningar med en installerad kapacitet över 20 MW samt mindre förbränningsanläggningar anslutna till fjärrvärmenät med en total kapacitet över 20 MW,
  • mineraloljeraffinaderier,
  • koksverk,
  • järn- och stålindustri,
  • mineralindustri (cement, kalk, glas, keramik),
  • pappers- och massaindustri,
  • aluminiumtillverkning,
  • flygverksamhet

I Sverige gäller att merparten av de energianläggningar som är anslutna till ett fjärrvärmenät omfattas, även om anläggningarna var för sig är mindre än 20 MW. Närmare beskrivning av vilka typer av anläggningar som omfattas ges i lagen om handel med utsläppsrätter (SFS 2004:1199) samt i förordningen om handel med utsläppsrätter. Den totala omfattningen i Sverige framgår även från de rapporterade utsläppen från svenska anläggningar som publiceras årligen av Naturvårdsverket.

Gratis tilldelning av utsläppsrätter är baserad på gemensamma, förhandsbestämda riktmärken som har tagits fram för olika produkter, till exempel råjärn eller tidningspapper. För mer information om riktmärken och beslut om gratis tilldelning, besök Naturvårdsverkets webbplats.

  • I den tredje handelsperioden är auktionering den huvudsakliga tilldelningsprincipen. År 2013 auktioneras 40 procent av det årliga utbudet på utsläppsrätter ut inom EU:s handelssystem. Ansvarig myndighet för auktionering av utsläppsrätter i Sverige är Riksgälden.
+

Den fjärde handelsperioden

Den fjärde handelsperioden löper från 2021 till 2030. Från 2024 gäller årlig reduktionsfaktor på 4,3 %. Auktionsandelen under den fjärde handelsperioden har inte ändrats. 57% av det totala antalet utsläppsrätter kommer att auktioneras ut mellan 2021-2030, övrig del tilldelas gratis.

Försäljning av 600 miljoner utsläppsrätter där pengarna går till en innovationsfond som ska stödja innovativ teknik för lägre utsläpp. Upprättande av en moderniseringsfond som ska stödja förnyelse inom energiinfrastruktur och stödja en minskning av växthusgasutsläpp i medlemsstater med BNP per capita under 60 % av genomsnittet i EU.