Frågor och svar om CCS och stöd för bio-CCS

CCS är en förkortning för den engelska termen Carbon Capture and Storage. På svenska säger vi avskiljning och lagring av koldioxid. CCS är en kedja av tekniker med syfte att avskilja koldioxid från rökgasströmmar med hög koncentration av koldioxid från exempelvis kraftvärmeverk energianläggningar eller andra processindustrier, transportera den avskilda koldioxiden till en lagringsplats och injektera den för permanent lagring i en geologisk formation. CCS syftar till att minska utsläppen av koldioxid till atmosfären.

Bio-CCS avser samma kedja av tekniker som annan CCS men där anläggningarna och/eller industrierna från vilka koldioxiden avskiljs använder biomassa som inmatningsmaterial och/eller bränsle (exempelvis från biprodukter från skogs- och sågverksindustrin eller hushållsavfall som bränsle). Eftersom utsläpp från förbränning av biomassa räknas som noll , så räknas det som att bio-CCS ger upphov till negativa utsläpp.

När biomassa växer tas koldioxid upp från atmosfären och när den biomassan sedan oxideras frigörs samma mängd koldioxid igen. Balansen mellan upptag och utsläpp av koldioxid från biomassa bokförs i markanvändningssektorn. Exempelvis utsläppen från skogen räknas då direkt vid avverkningen. Utsläppen från förbränning av biomassa räknas därför som noll. Detta är möjligt genom att den biomassa som ger upphov till insamlad koldioxid bundit in samma mängd koldioxid under sin livstid, vilket i sin tur gör att utsläpp från förbränning av biomassa räknas som noll. Genom att avskilja och permanent lagra koldioxid från förbränning av biomassa kan således ett nettoavlägsnande av koldioxid från atmosfären uppnås (dvs det som ofta kallas för negativa utsläpp).Genom att permanent lagra denna biogena koldioxidi underjordiska formationer bryter man kolcykeln, och resultatet blir ett nettoavlägsnande av koldioxid från atmosfären (dvs det som ofta kallas för negativa utsläpp). Bio-CCS omnämns ibland också som BECCS (bioenergy with carbon capture and storage).

Först behöver koldioxiden avskiljas från rökgasströmmen. Det finns flera olika avskiljningstekniker. Valet av avskiljningsteknik beror på faktorer som exempelvis typ av anläggning, platstillgänglighet, koncentration av koldioxid i rökgasströmmen, och tillgänglighet till restvärmeströmmar. I närtid diskuteras främst tekniker som kopplas på efter förbränning. Dessa tekniker anses vara lättare att integrera än andra alternativ.

Efter att koldioxiden har avskilts från rökgasströmmen behöver den transporteras till lagringsplatsen. Valet av teknik beror på faktorer som avstånd till lagringsplats, mängd koldioxid som ska transporteras samt om anläggningen ligger längst kusten och har nära till hamn. Med långa transportsträckor och relativt små koldioxidmängder är transport med skepp troligtvis lämpligast i närtid. Lagringen sker slutligen i en lämplig geologisk formation som kontinuerligt övervakas för att säkerställa att injekteringen sker som den ska och att den geologiska formationen permanent håller koldioxiden.

Potentialen för bio-CCS i Sverige baseras på vilka stora utsläppspunkter som finns för biogen koldioxid. De största utsläppspunkterna är de kemiska massabruken (sulfatmassabruken) där förbränningen sker som en del av kemikalieåtervinningen. Sverige har också många kraftvärme- och värmeverk som använder biprodukter från skogs- och sågverksindustrin eller hushållsavfall som bränsle, vilka också kan vara aktuella för bio-CCS. Den totala teoretiska potentialen i Sverige är stor, upp emot 20–30 miljoner ton koldioxid per år från sulfatmassabruk och kraftvärme- och värmeverk. Den klimatpolitiska vägvalsutredningen (SOU 2020:4) konstaterar att den realiserbara potentialen för bio-CCS i Sverige uppgår till minst 10 miljoner ton biogen koldioxid per år i ett 2045-perspektiv.

I Sverige finns det 14 anläggningar som har utsläpp av mer än 1 miljoner ton koldioxid per år. Det är främst ett antal sulfatmassabruk (som producerar pappersmassa), två masugnar (som producerar gjutjärn som sedan används för att göra stål), en cementugn och ett raffinaderi. Som jämförelse kan nämnas att utsläppen från transport i Stockholms stads kommun uppgick 2022 till 0,88 Mt koldioxid (enbart fossil koldioxid).

Det finns ingen enskild anläggning som släpper ut 10 Mt koldioxid per år i Sverige. I Europa finns det däremot en del industrier och kraftrelaterade punktutsläppskällor som släpper ut runt eller mer än 10 Mt koldioxid. Som en jämförelse kan nämnas att utsläppen från hela Sveriges inrikes transporter uppgick 2022 till ca 14 Mt koldioxid (enbart fossil koldioxid).

Det finns ett fåtal kraftverk i Europa som släpper ut närmare 30 Mt koldioxid per år. Som en jämförelse kan nämnas att Sveriges utsläpp (exklusive markanvändningssektorn) uppgick 2022 till ca 45 Mt koldioxid. 30 Mt koldioxid motsvarar då 2/3 av Sveriges utsläpp 2022.

Lagring kan ske i lämpliga geologiska formationer, till exempel uttjänta olje- och gasfält eller djupt liggande saltvattenförande formationer. All geologisk lagring kräver övervakning för att säkerställa att koldioxiden inte läcker från lagret. Till en början är det sannolikt att svenska aktörer är beroende av lagringskapacitet i andra länder, till exempel Norge, Danmark och Nederländerna, men det finns en teoretisk potential för lagring i Sverige som kan bli aktuell i framtiden. För att det ska vara möjligt att transportera koldioxid över landsgränser för geologisk lagring under havsbotten krävs ett avtal eller en överenskommelse mellan länderna i enlighet med Londonprotokollet.

Det finns alltid en risk för läckage. För CCS är denna risk som störst under transporten, samt när koldioxiden ska pumpas ner i lagringsplatsen under havsbotten. För att minimera riskerna finns det ett omfattande regelverk med rigorösa föreskrifter som gäller under alla CCS-teknikens stadier. Det innebär att den som avskiljer koldioxiden har ansvar för läckage i det steget, transportörerna ansvarar för transportledet och lagringsoperatören för lagringen. Genom regelverket säkerställs också att eventuella läckage innan lagring räknas av, så att den volymen inte räknas som lagrad. Den som är ansvarig för ett läckage behöver därför täcka läckaget med utsläppsrätter om det rör sig om koldioxid med fossilt ursprung eller från förbränning av biomassa som inte klassas som hållbar (enligt de hållbarhetskriterier som anges i EU:s förnybarhetsdirektiv, (EU) 2018/2001).

Det finns också mycket erfarenhet att tillgå. Till exempel går erfarenheter av riskminimering vid transport av naturgas att tillämpa även inom CCS. I andra länder har man erfarenhet av geologisk lagring av koldioxid från flera decenniers arbete inom området. Exempel är Sleipner- och Snövitfälten i Norge.  

Jo, det är bättre att förhindra att koldioxid släpps ut från början. Men det finns utsläpp som är väldigt svåra att undvika, exempelvis från jordbruket, och de aktörer som vill kompensera för historiska utsläpp. Bio-CCS kan användas för att kompensera för den typen av utsläpp, samt för att vi ska kunna uppnå målet om netto-noll utsläpp i Sverige 2045. Bio-CCS och "negativa utsläpp" är ett komplement till andra klimatåtgärder, inte en ersättning för dem.

Implementering av koldioxidavskiljning för permanent lagring är aktuellt för svenska anläggningar som släpper ut mer än 100 000 ton koldioxid per år.

Detta eftersom CCS är en teknik som enbart är aktuell för stora punktutsläppskällor eftersom kostnaden per avskilt ton koldioxid generellt sett ökar när storleken på utsläppskällan minskar.

Det finns en realiserbar potential att avskilja ca 10 miljoner ton biogen koldioxid och en teknisk potential att avskilja 18 miljoner ton fossil koldioxid från 2045.

En naturlig kolsänka är något som absorberar koldioxid från atmosfären naturligt, exempelvis växter via fotosyntesen. Den naturliga kolsänkan binder koldioxiden tills den bryts ner eller bränns.

En teknisk kolsänka innebär att koldioxiden i atmosfären istället minskas genom teknologiska lösningar, exempelvis bio-CCS. CCS binder koldioxiden i geologiska formationer under marken i tusentals år, så länge inte läckage sker.